En hållbar relation

Relationer kan vara mer eller mindre hållbara, både vad gäller kärlek och vänskap.

En kärleksrelation som sådan tycker jag ofta betonas som viktigare i förhållande till en vänskapsrelation. Jag tycker ändå inte att man ska underskatta det platonska förhållandet. Ett sådant kan ofta vara många gånger bättre än något kärleksförhållande. Det vet jag av egen erfarenhet. Vänskap kan dessutom uppstå ur kärlek och tvärtom.

Hur vet jag då att det är den rätte / rätta jag har funnit när jag träffar någon? Ja, den som det visste. Känslan som just då infinner sig kan ofta vara bara en illusion. Och offret för denna illusion måste faktiskt ryckas upp ur den, på ett eller annat sätt, även om detta kan bli oerhört smärtsamt. Det går inte att bygga något på en ogrundad förhoppning, även om viljan kan vara nog så stark! Så jag får inse mitt misstag och sedan söka vidare efter den livskamrat som trots allt måste finnas någonstans, men som kan vara ofattbart svår att hitta.

Tycker jag nu att jag har funnit målet för mitt sökande och ska börja ett liv tillsammans med en annan människa, antingen det handlar om att ingå äktenskap eller bara ”vara tillsammans”, är den sak som jag personligen lärt mig att sätta i första rummet att allt måste ske på lika villkor. Jag får inte underställa mig den andra parten och tro att alla problem som kan uppstå då kommer att lösas. Oftast blir det istället tvärtom. Relationen blir på något sätt ”halv”. Något mer destruktivt har jag svårt att tänka mig.

Att ställa krav är också en viktig del av ett kärleksförhållande. Kraven får naturligtvis inte vara orimliga, men de måste ändå ställas. Det handlar helt enkelt om att ge och ta, om att kompromissa eller bara stå fast, beroende på vad som för tillfället känns rätt.

Något annat som spelar en stor roll för relationens styrka är att kunna lita på varandra. Inte bara i den meningen att jag diskar varje morgon om det är bestämt eller att jag alltid kommer till träffen på utsatt tid. Nej, också på det sättet att kunna vara säker på att den andre talar om ifall något är fel och vill ändra på detta.

Om öppenhet får en viktig roll i förhållandet tror jag inte att otrohet överhuvudtaget kan komma på tal. Själv ser jag otrohet som något mycket fult. Om något sådant uppstår tror jag inte att det blir någon hållbar relation, varken på det ena eller det andra hållet.

Att på avvägar få upplysningar om mig själv och det förhållande jag eventuellt lever i är aldrig roligt. Att bry min hjärna så lite som möjligt med det jag får höra kan vara svårt, men jag tror ändå att det är nödvändigt. Och vill jag veta sanningen ska jag ju kunna utgå från att få veta den av mig själv eller av den andra delen av min relation.

När det gäller att sätta gemensamt bo tror jag att det är bäst att gå försiktigt fram och se tiden an. Jag har av många vänner hört hur en känsla av ”nötande” har kommit krypande, som har varit väldigt svår att handskas med. Det vill jag själv, när den tiden kommer, göra allt för att undvika.

Det gäller nog också att tänka på att den där glada och trevliga killen jag kanske träffar på festen kan bli en helt annan då han vaknar en måndagsmorgon och har gruvligt ont i halsen.

Så vill jag gärna använda ett citat som jag egentligen hatar. Jag såg det ofta på den tiden då jag var en trogen läsare av tidningen FRIDA. Det lyder ”Friskt vågat är hälften vunnet”. Jag tycker att det låter fruktansvärt klichéartat, men kan vara en nog så viktig del av ett kärleksförhållande. Det är viktigt att våga utveckla förhållandet, att inte stå kvar och stampa på samma fläck. Då känns det säkert aldrig eller åtminstone mera sällan tråkigt eller tröttsamt.

Trots lika villkor, förtroende för varandra och en stor kärlek uppstår i alla relationer problem. Då gäller det att möta dem! Att inte gå och skotta snön framför sig och tro att den ska smälta av sig själv. Men att lösa problemen är något som jag och den jag älskar ska göra tillsammans. Det om något stärker relationen!