Naturens under

– Jaa, nu är det så här att vi ska få en ny flicka i klassen, inledde fröken klassrådet, och jag måste verkligen tala med er om det här.

Det blev tyst en stund. Någon hostade. Ordföranden tog en penna som han snurrade mellan fingrarna. Det var tydligen något mycket speciellt med den här flickan.

Fröken tog till orda igen:

– Hon är lite…ja, på något sätt lite konstig. Allas ögon riktades mot fröken.

– Jag träffade nämligen henne igår. Hon kom hit kl. 15.00 med sin förra fröken.

Patrik räckte upp handen och frågade om fröken inte hade träffat hennes föräldrar också. Fröken ryckte på axlarna.

– Det påstås att hon inga har. Det enda man vet om henne är hennes namn. Natura Vondura. Alltså Naturens under på latin.

En del började fnittra. Ha ett namn på en dryck!

Fröken började berätta om mötet med Natura Vondura och hennes fröken.

– Hon hälsade en aning kyligt på mig, sen visade hon mig mycket bestämt var hon ville sitta. Jämte dig Christina.

Jag ryckte till, och plötsligt kände jag hur en osynlig hand grep min högra handled och höll den i ett fast grepp. Handen förde min upp till bänken bredvid mig.

– Bänken står redan där, kommenterade fröken. På bänken låg ett föremål. Det var en nål i silver. Jag tog upp den och smusslade ner den i bänken. Greppet om min handled hade försvunnit. Fröken fortsatte:

– Hon förklarade också att hon inte kunde vara med i musik eller gymnastik och bara göra vissa saker i slöjd. Vissa dagar kunde hon bara inte komma till skolan. Efter det gick hon ut och hennes fröken talade om en del saker som jag inte fick berätta för er. Ni kanske har något ytterligare att tillägga om det här?

Det hade nästan alla, men jag hörde inte vad de sa. Jag kände mig så konstig och när klassrådet var slut skyndade jag mig ut på toaletten.

När jag kom hem var jag helt handlingsförlamad. Det gick inte att göra någonting. Mamma trodde att jag var sjuk men jag tog tempen och hade ingen feber.

Nästa dag skulle Natura Vondura komma. Jag gick till skolan med lätta steg, fötterna rörde knappt vid marken. I klassrummet satt fröken i katedern. När vi hade satt oss gick hon fram till mig.

– Jag måste prata med dig, sa hon och vi gick ut.

– Jag fick ett konstigt telefonsamtal igår, berättade fröken för mig. Det var en röst som sa: Säg till Christina att förvara nålen i sin pennvässare. Sedan la vederbörande på luren och jag är fortfarande helt oförstående.

– Jaa, jag…det…Jag kom mycket väl ihåg nålen. Jag kan inte berätta, sa jag till slut.

Vid klockan nio knackade det på dörren. Philip öppnade. Det var Natura Vondura. Hon hade långt, korpsvart hår som hängde nere vid midjan och gröna ögon. Hennes hy var brun och hon var den smalaste person jag har sett. Hon var klädd i en ljusgrön snäv klänning och hon var barfota. Henrik som satt framför mig lekte med min pennvässare. Eftersom jag hade nålen i den ryckte jag den ifrån honom och la ner den i bänken.

– Jag hoppas att du ska trivas här, sa fröken. Natura Vondura log mot henne med sina bländvita tänder. Sen gick hon och satte sig.

När det var rast tog hon upp nålen ur min bänk och när jag fått på mig mina ytterkläder tog hon mig i armen och drog mig till en ostörd plats.

– Nålen är din gyllene skatt, sa hon, den ska du ha med dig vart du än går. Den bringar lycka från mig.

Jag började bli nyfiken och frågade:

– Hur ser huset du bor i ut?

– Jag bor inte i ett hus, jag bor i en igloo och du får följa med dit imorgon, svarade hon.

Resten av dagen förflöt relativt snabbt.

Jag sa till mamma att jag skulle leka med en kompis och inte komma hem förrän sent.

Nästa dag efter skolan gick Natura Vondura och jag någonstans, jag minns inte vart, men vi kom fram till en sjö. Vid strandkanten lång en roddbåt.

– Du måste komma ihåg allt du hör och ser nu, för det här är natur som aldrig varit i beröring med ont, sa Natura Vondura.

Vi satte oss i ekan, tog varsin åra och började ro. Till slut kom vi fram till en ö, men det var som om ön hade olika årstider på en gång. Det fanns nämligen snö på ön: Natura Vonduras igloo. Vi kröp in i den. Jag blev senare visad runt på ön.

Jag fick följa med Natura Vondura många fler gånger och hon lärde mig en massa om naturen.

Men när vi skulle ha slöjd i skolan gjorde hon en liten skylt i trä som hon gav till mig. På skylten stod det någonting på latin, men jag fick aldrig reda på vad det betydde.

I musiken frågade musikläraren varför hon inte sjöng. Då sa hon att hon bara kunde sjunga en sång.

– Vilken? frågade musikläraren.

– Naturens Sång, svarade Natura Vondura.

Jag frågade henne varför hon inte var med i gymnastiken. Då svarade hon:

– Jag har ingen mänsklig kropp. Jag har naturens kropp.

De dagar hon inte var i skolan var det ingen som visste var hon var. Jag började bli alltmer fundersam över vem hon var.

En kväll när vi hade varit ute på hennes ö frågade jag:

– Vem är du?

– Naturens under, sa hon.

Sen den dagen har jag aldrig sett henne och jag känner på mig att hon inte kommer tillbaka. Nålen har jag ändå kvar som minne av NATURENS UNDER.