Glufsen

Det är måndag. Jag ligger i min korg och dåsar. Uff, måndagar är alltid så trista! Det händer aaaldrig någonting på måndagar. Fy, så tråkigt. Eller….eller..jovisst! HURRA! Den ordinarie brevbäraren är ju ledig på måndagar. Det är en fördel både för honom och mig. Det bästa är att vikarien är DÖRÄDD för hundar.

Jag ålar mig fram genom gräset. Plötsligt hör jag hans evigt skramlande och puttrande ”moppe”. Man kan bli vansinnig på den. Den hörs på cirka två kilometers avstånd. Det sägs att den går sönder stup i kvarten, men det har den aldrig gjort utanför vårt hus, så det har jag aldrig kunnat dra nytta utav.

Jag smyger fram till staketet, sticker ut huvudet genom min hemliga utgång, som ingen hittills upptäckt, och är så redo. Min hemliga utgång är mellan stolpen där brevlådan sitter och staketspjälan bredvid. Utgången har med min hjälp blivit större, och jag är mycket nöjd med det.

Nu är det dags. Glufsen, den mest fruktade, den hemskaste och mest skräckinjagande hunden i hundminne tar sats, spränger fram på vägen, öppnar munnen och visar sina sylvassa tänder, ger upp ett fruktansvärt skrämmande ljud och ser alldeles vild ut. Akta dig, du hundrädda brevbärare, annars är din sista stund kommen! Jag är Glufsen och ingen vågar sticka upp mot mig!

Jag väntar på det härliga skriket. Du är absolut ingenting mot mig. Ja men skrik då! Stå inte och se så fånig ut! Eller? Utmanar du mig till duell? Nå, då så….

– HJÄLP!!

Postväska, brev och tidningar tillfaller nu mig.

Det är konstigt. Måndagar kanske inte är så dumma ändå. Först glädjen över att vikarien ska komma, sedan den spännande väntan med ljudet av den olidliga ”moppen” i öronen, det perfekta framträdandet, det underbara skriket och sedan känner man ju att man verkligen är den bästa hunden på flera hundkojors avstånd.

Det är lika roligt varje gång, man blir aldrig trött på det. Ni förstår, att när man bor på landet, så måste man ta vara på tillfällena, annars blir det inte så gott om nöjen, i synnerhet inte på måndagarna.

SLUT