Djurets hämnd

Jag låste dörren och stoppade nyckeln i fickan. Mamma var i Östersund och hälsade på pappa. De är skilda sen tre år tillbaka. Jag själv heter Emma, men jag tycker att namnet är så barnsligt. Därför måste man kalla mig Smily.

Nåja, jag gick iallafall vägen fram och tänkte att mamma kunde gott stanna hos pappa några veckor till. Inte för att jag tycker illa om mamma, nejdå, men jag älskar att sköta mig själv och det var ju vad jag fick göra nu. Automatiskt gick jag mot skogen. Jag bor i utkanten av Anderstorp. I skogen har jag många klätterträd och stup att klättra på. Mamma är livrädd för att släppa mig dit. Jag svängde in på den grusväg som jag bara gått på några enstaka gånger och jag tänkte ta en genväg. Här, vid slutet av vägen, skulle man bygga ett nytt hus. Jag var väldigt nyfiken på vem som skulle flytta in där.

Plötsligt hörde ett skrik:

– Korall, nu lyder du!!!!! Om du inte lyder kommer jag att….

Jag fortsatte vägen fram ovetande om vad jag skulle få se. Vid vägens krök stannade jag. En tjej i samma ålder som jag, med midjelångt ljust hår och vad jag skulle tro: svindyra ridkläder satt på något som skulle likna en häst och med sitt förgyllda ridspö höll hon på att piska den med friska tag. ”Hästen” hade nog varit brunvit en gång. Nu var den gråaktig av smuts, damm mm och det syntes att den hade massor av ohyra. Man och svans var rejält hoptovade och vad beträffar tjockleken såg den ut minst som ett benrangel. När den haltade närmare mig (den haltade på höger framben) såg jag att den inte var skodd på länge och träns och sadel var alltför hårt spända.

Tjejen ryckte i tyglarna och ”hästen” stannade. Namnet Korall passade definitivt inte för den.

– Hej, sa hon och log svalt med sina isblå ögon.

– Hej, svarade jag och tog mig en extra titt på hennes röda, centimeterlånga naglar.

– Vi ska flytta in i huset som ska byggas här och jag tänkte rida ut och titta på tomten.

Jag bara nickade. Vilken bra granne man skulle få! Tjejen fortsatte:

– Går du på ridskolan? Jag tror jag ska börja där. Jag heter Sandra.

Hon borrade in hälarna i Koralls sidor, snärtade till honom på bogen och hästen lunkade vidare.

– Snabba på! skrek hon och på ett simpelt sätt som jag inte vill tala om fick hon honom att gå i något som skulle likna trav.

Jag brukar inte gråta, men nu fylldes mina ögon av tårar. Vilken djurplågare! Om hon började på ridskolan var jag den som skulle sluta!

Jag gick sakta hem. När jag försökte tänka på något annat kom bilden för mina ögon: den stackars Korall med den vackert okunniga Sandra på ryggen.

Jag rider på måndagar. När jag kom till stallet stod en silvergrå Mercedes parkerad mitt på planen framför stallet och jag gissade att det var Sandras familjs. Sandras mamma var en övergödd fettbelagd dam med kastanjebrunt hår, lika långt som Sandras. Hennes kläder var väl påkostade. Hon bar en gul skjorta, vit kjol med tillhörande kavaj, så högklackade skor att hon var längre än sin man och en bredbrättad hatt med flor. Hennes man var lång och mager. Han hade stålgrått hår och glasögon och var klädd i en alldeles felfri kostym.

– Jaa, sa han, min flicka har med sig sin egen häst. (Efter Mercedesen hade man förstås en splitterny trailer.) De gick ut och jag följde efter. Plötsligt pekade Sandra och sa:

– Mamma och pappa! Där i diket finns det jättestora blåklockor!

Hennes föräldrar gick bort till diket, där det som jag visste inte fanns några blåklockor. Sandra skyndade sig att få ut och släpa in den stackars Korall i stallet.

– Ni kan åka nu, sa hon, jag kommer hem själv.

Hennes föräldrar åkte iväg och lektionen började. Jag höll på att skämmas ögonen ur mig för Sandra. Hon uppförde sig illa mot lärarna och alla märkte att hon nog aldrig borde vara i närheten av ett stall. När lektionen var slut gick jag fram till henne.

– Vilken fin häst du har, sa jag.

– Vill du låna den? frågade hon likgiltigt och jag kände att jag var på rätt väg.

– Gärna. Kan jag ta honom med mig nu?

– Visst. Du får lämna tillbaks honom när du vill.

Jag skyndade mig att leda ut Korall. När vi hade köpt huset vi bor i fanns där också ett stall som vi låtit stå kvar. Det var inte alls förfallet och jag visste att mamma skulle ge med sig.

Det kostade en del att få Korall bra igen, men sen mådde han iallafall bra, och jag kände honom mer och mer som min egen. Det gjorde mig ont att han skulle tillbaka till Sandra igen. Men en dag slet han sig och…..

Sandra kom fram till sommarängen som hon hittat. Vilket underbart ställe! Hon bredde ut filten hon haft under armen på gräset och la sig för att sola.

Plötsligt hördes en gäll gnäggning tätt intill hennes öra. Hon slog upp ögonen och såg in i Koralls ursinniga ögon. Sandras första instinkt var att resa sig, men hon hade inte en chans. Korall stegrade sig över hennes huvud…..

Sandras mamma och pappa sålde det nybyggda huset och flyttade till Kiruna. Jag hade gråtit floder hos Korall men aldrig berättat lösningen på mysteriet för någon. När mamma frågat ut mig om Korall hade jag bara sagt att han blivit över på stallet och att jag gärna velat ta hand om honom. Nu tänkte jag inte lämna honom ifrån mig för allt smör i Småland!

Från den dagen hade jag lärt mig att djur också har rätt att ge igen.