Dag 107

Efter ytterligare tolv gympass, fjorton powerwalks, en lång cykelrunda och 132 minuter på crosstrainer. Ytterligare ett halvt kilo på vågen och ytterligare två centimeter på midjemåttet.

Nära nu. Fem dagar kvar. Precis som att ingenting någonsin kommer att kännas jobbigt för mig igen bara för att 16WOH tar slut. Riktigt så funkar som bekant inte livet.

Har du uppnått det resultat du önskade?

Jag önskade egentligen ingenting alls. Ville bara se vad programmet kunde göra med och för mig. Men, att jag vid 48 års ålder med avseende på styrka, muskelmassa och kroppsfett skulle uppnå mitt livs absolut bästa form, NEJ, det hade jag inte kunnat drömma om!

Ett mål som formades under resans gång var att visa att det går att genomföra programmet trots att man lever med psykisk ohälsa. Där har FB-gruppen och, framför allt, coacherna varit ett enormt stöd. Pojkvännen förtjänar också att nämnas; han är en av de få som varit odelat positiv och peppande hela vägen.

I bakhuvudet fanns också en sorts ”mirakelönskan”; att jag skulle lära mig att stiga upp vid fem nästan varje morgon och aldrig mer gömma mig under filten när jag egentligen planerat annat. Det kommer inte att hända. Men:

1. Det har blivit bättre.
2. I och med att utvägen att bara skita i allt inte har funnits på ett bra tag har min hjärna inte haft chansen att lura mig och jag hoppas och tror att den vanan ska ha rotat sig nu. Om inte alla gånger så åtminstone majoriteten av dem.

Matlådor, ingefärsshot, PW och fotboll har stått på min agenda idag. Knappt någon söndagsångest alls faktiskt.

I nästa inlägg kommer jag att presentera mina slutvärden och i inlägget därpå skriva om mitt 16WOH After-Life.