This too shall pass

”Prolog”

Läkarbesök på PÖT i början av september och jag var nästan rädd att bli överpolleterad till primärvården för att jag varit såpass stabil i mitt mående det senaste året och i sammanhängande perioder mått BRA. (Det blev jag inte men får ny tid om först ett år, behöver jag innan dess skriver jag till honom på 1177.) Har en bra psykolog som min primärvårdsläkare skriver remisser till. Avbokade faktiskt förra tillfället för att jag kände att det inte fanns så mycket att prata om. Nästa tid den 25/10. Tar 50 mg Sertralin och 30 mg Paroxetin per dag. Lergigan och Melatonin till natten. Divisun under november till mars ungefär.

Tji fick jag…..

Det är jag egentligen inte särskilt förvånad över. Mer besviken i så fall.

Som jag ofta skrev i min gamla blogg; jag är undantaget som bekräftar regeln när det gäller att dystymiker är förtjusta i hösten.

Men jag var inte bredd på att denna höst skulle kännas så jobbig. Det vet jag sällan. Varför jag blir sämre alltså. Dystymin lever lite av sitt eget liv och det är bara att hänga med och hantera så gott det går. Ångesten. Ledsenheten. Motståndet. Känslan av att vilja gråta men inte kunna.

Hanteringen känner jag mig nästan som veteran på. Balansen mellan att vara snäll mor mig själv och ändå tvinga mig själv lagom mycket. Ibland går det jättebra och jag får känna en strimma av måbra-känslan. Ibland går det mindre bra och så måste det får vara.

Har ViaSport till låns några dagar nu. Fotboll och hockey lindrar min ångest lite. Bra när det kan vara så enkelt.

Jag har haft semester måndag och tisdag (lade in om det för länge sedan då jag visste att jag skulle behöva återhämtningen) och har min lediga dag idag. Jobbar torsdag, fredag, lördag, söndag, sedan ledig måndag, onsdag, fredag, lördag, söndag. På jobb känns det just nu mest som att jag sliter utan att utvecklas. Av olika skäl. Också det går naturligtvis i vågor. Små steg så blir det nog också bra.

Semestern har jag mest ägnat åt att preppa och sova. Unnat mig ett glas vin mitt på dagen. Tränade i måndag. Idag är målet att ta mig de 820 metrarna bort till coop.

Drar mig för en sammankomst som jag först gärna ville gå på men nu inte alls känner för. Känner igen det mönstret. Borde nog gå dit istället för att försöka återuppta den där kontakten där jag misslyckas brutalt gång efter annan. Men det är inte alltid som ”bordena” får råda i mitt liv…